Vendela Törnqvist

När jag var runt 5 år började jag rida på Vissmålens Ridklubb, världens bästa ridskola. Förutom ridskolan har jag även haft 3 medryttarponnyer och 3 foderponnyer.

Jag minns inte riktigt de första åren och de första lektionerna, mer än att jag mest skumpade runt på shetlandsponnyn Hjärta. När jag smått började växa ur Hjärta fastnade mitt hjärta för den tjocka, lata och tjuriga Daphne - där har mitt hjärta också stannat. Mina kompisar bytte samtidigt som jag upp sig från shettis till B-ponny, men medans de i takt bytte vidare till C-ponny/D-ponny, stannade jag kvar hos Daphne. Inte precis något jag ångrar om man säger så. De sista åren red jag inte honom särskilt mycket då jag började förstå att han tröttnade på ridskolan och att vi var klara med varandra gällande ridlektioner. Trots detta så visste jag att om jag nångång skulle få en egen ponny skulle det vara Daphne, något jag hade vetat väldigt länge. 

Namnet på min ponny är Golden Sunlight, "Daphne". Han är en liten welsh valack på ca. 130cm, född 1993! Han är en ponny med en vilja av stål och ett hjärta av guld, han vet verkligen vad han vill och är väldigt kärleksfull.

De första veckorna med Daphne var precis så underbara som jag trodde att de skulle vara. Jag kunde stå och borsta i timmar för att sedan bara skritta ut i grimma och grimskaft. Men, energin kom ikapp honom. Han var inte van att bara bli riden en timme om dagen och vila en hel dag i veckan. Han började sticka med mig och slängde av mig ganska ofta. Att träna honom från marken var ingen idé för han var så "offline" som en ponny bara kan vara. När vintern närmade sig gav jag upp och han fick vila.

Han stod i ca 1 månad innan min kompis Elinor började rida honom lite smått, hon tvingade även upp mig men ridpassen var mest skritt på en 10meters volt. 

 

Efter ett tag insåg jag att vi inte kunde ha det såhär. Vi hängde undan tränset och gav oss på markträning/trickträning trots att jag trodde det var omöjligt. Men så kom det en dag då allt bara vände,

Jag red Daphne i halsring i paddocken och innan jag visste ordet av var vi ute i skogen, jag hade hela honom i halsringen - full kontroll. Jag kunde galoppera, rejsa, utan att han det minsta tänkte på att sticka. Den vintern hittade vi varandra på riktigt, vi båda känner varandra utan och innan. Vi har sett båda sidorna av varann och trots att både hans och min dåliga sida kommer fram ibland, kommer jag aldrig ge upp om min ponny. För jag vet vem han är igentligen, och det är ingen mindre än världens mest underbara varelse.

 

Numera rider vi mycket dressyr och det går som en dans! Han har lärt sig många tricks och har helt vänt i markträningen. Han är fullständigt "online" och tycker allt är superkul.